Tidigare publicerad i Språktidningen.

Den 18/3 2008 kom ett förslag (Värna språken – förslag till språklag, SOU 2008:26) till ny språklag, förfärdigat av den särskilde utredaren Bengt-Åke Nilsson. Förslaget berör såväl svenskans ställning i Sverige som invandrarspråken och det engelska inflytandet, men också minoritetsspråken behandlas; sedan 2000 är ju samiska, finska, meänkeli, romani och jiddisch erkända minoritetsspråk i Sverige. I förslaget diskuterades Europarådets bestämmelser rörande så kallade landsdels- och minoritetsspråk, och i de bestämmelserna sägs till exempel att det övergripande syftet är att ”skydda och främja historiska landsdels- eller minoritetsspråk som av hävd talas i Europa”. Särskilt starkt skydd ska ges åt språk som har ”en historisk geografisk bas i staten”. Förslaget klubbades 2009, och sedan dess har vi alltså en språklag i Sverige.
Hur vet man då vad som ska klassificeras som ett landsdels- eller minoritetsspråk? Huvudkraven är, enligt Europarådet, att språket ska ”användas av hävd inom en stat” (vilket utesluter invandrarspråk) och att det ska vara ”annorlunda än det officiella språket” (vilket utesluter dialekter). För den som är bekant med målen i Ovansiljan, och särskilt med älvdalskan, tycks båda dessa kriterier indikera att älvdalska bör vara ett minoritetsspråk, enligt Europarådets definition. Älvdalskan är nämligen autokton – den har utvecklats i Älvdalen och har talats där i kanske 1 000 år – och den skiljer sig på flera grundläggande språkliga punkter från svenska. Men så är alltså inte fallet; älvdalska har inte erkänts som minoritetsspråk. Ändå har företrädare för älvdalska upprepade gånger försökt uppmärksamma regeringen på detta, Europarådet har flera gånger uppmanat regeringen att särskilt undersöka älvdalskans ställning och det har lagts två motioner i riksdagen om älvdalskans status. Förklaringen till att älvdalskan missgynnas på detta sätt ligger säkerligen i de förstudier som gjordes i slutet av 1990-talet.
1997 kom en förberedande utredning om vilka språk som kan tänkas vara landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige (SOU 1997:192). Om ”folkmålen” i Sverige sägs (på sid. 94) att ”det är tveksamt om de kan anses som språk” och att ”Den allmäna uppfattningen är nog snarare att de är att betrakta som dialekter”. Varför den allmäna uppfattningen kan vara relevant är minst sagt oklart. Hur som helst, som exempel på folkmål nämns älvdalsmål, gutniska och skånska, och man hänvisar till ett expertutlåtande från Kenneth Hyltenstam. I detta expertutlåtande sägs dock ingenting om älvdalska, faktiskt, utan Hyltenstam drar paralleller mellan skånska och dalmål – och det är ett betydligt vidare begrepp. Det är en markant och språkvetenskapligt sett avsevärd skillnad mellan så kallade Ovansiljanmål, till vilka älvdalskan hör, och andra mål i Dalarna. Men oavsett denna missuppfattning så torde älvdalskan ändå inte haft någon chans i utredningen från 1997 – så här säger nämligen utredarna om folkmålen:

Det finns enligt vår uppfattning inte någon anledning [sic!] att stödja de gamla och lokalt färgade uttrycksformer som folkmålen är, genom en ökad användning av dem i offentliga sammanhang, Vi tror inte heller att en sådan användning av folkmålen i det offentliga livet skulle stödja folkmålens bevarande. (sid. 94).

Detta uttalande är fullkomligt häpnadsväckande. För det första bottnar det i en grav okunskap om till exempel älvdalskans egenart. För det andra var ju Europarådets avsikt just att stödja hotade språk (hur kan man då säga att det inte finns någon anledning att göra detta?) och för det tredje är det ett känt faktum att just ökad användning i offentliga sammanhang kan rädda ett språk från utrotning. På den senare punkten motsäger utredningen decennier av forskning om språkdöd och språkbevarande, på mycket oklara grunder.
Nästa spik i kistan för älvdalskans del slås in 1999. I sin bok Sveriges sju inhemska språk – ett minoritetsspråksperspektiv återger Kenneth Hyltenstam okritiskt utredningens uppfattning att skånska, gutniska och älvdalska är dialekter (utan att korrigera förväxlingen mellan dalmål och älvdalska), även om han också menar att exempelvis älvdalska och pitemål är ”på samma sätt som de varieteter som behandlas i denna bok värda att bevara och värda ett särskilt stöd för sitt bevarande” (sid. 33). Det är alltså utredningen från 1997 och Hyltenstams bok från 1999 som lever kvar i Språklagen, och någon granskning eller omvärdering av den felaktiga uppfattningen av älvdalska har inte gjort.
Vad talar då för att älvdalska ska klassificeras som ett landsdels- eller minoritetsspråk, och därmed erhålla ett visst skydd från staten? De viktigaste argumenten för detta sammanfattas i punktform nedan:

De som talar älvdalska uppfattar själva älvdalskan som ett eget språk, skilt från svenska. Det finns också en mycket stark vilja att bevara språket – omkring två tredjedelar av de som talar älvdalska är medlemmar i Ulum Dalska, föreningen för älvdalskans bevarande.
Språkvetenskapliga studier, bland annat av Östen Dahl, visar att älvdalskan uppvisar betydande skillnader gentemot svenska på alla språkstrukturella plan: fonetiskt, fonologiskt, morfologiskt och syntaktiskt. Skillnaderna består delvis av arkaismer (älvdalskan har bevarat drag som svenskan förlorat, som till exempel tre genus), delvis av innovationer (älvdalskan har utvecklat nya språkdrag, som till exempel subjektsutelämning). Allt talar för att älvdalska har utvecklats i relativ isolering i minst 700 år.
Älvdalska skrivs sedan 2005 med ett eget alfabete, och det finns viss litteratur på språket.
Det finns en mycket rik muntlig tradition i Älvdalen, som delvis är unik. Det rör sig om sånger, visor, ramsor, sagor och berättelser.
Älvdalska är inte förståeligt för en svensktalande.
Älvdalska är autoktont; språket har utvecklats på plats i Älvdalen under seklernas gång.
Älvdalska talas enbart i Sverige, till skillnad från till exempel jiddisch och romani. Därför har Sveriges regering och riksdag ensamma möjlighet att stödja språket, och de har ensamma ansvar för att göra detta.
Älvdalska får för närvarande inte användas i skolan och inte tryckas i den lokala tidningen (Mora Tidning). Sedan mitten av 1900-talet har lärare och andra myndighetspersoner motarbetat älvdalskan (bland annat med motiveringen att älvdalska är ”fult”), och språket har långsamt tappat mark. Det finns fortfarande barn som växer upp med älvdalska som modersmål, men de blir allt färre, och barnen får inte använda sitt modersmål i något offentligt sammanhang.

Vem kan med tanke på dessa argument tolka bestämmelserna i Europarådets direktiv, och syftena med direktivet, på något annat sätt än att älvdalska självklart bör omfattas av dessa bestämmelser?
Låt oss anta att älvdalskan ändå får ta del av det skydd som ett minoritetsspråk kan åtnjuta. Vilka kostnader medför detta för staten? Med tanke på att det finns betydligt fler som talar till exempel samiska än som talar älvdalska, för att nu inte nämna de finsktalande i Sverige, så måste slutsatsen vara att staten skulle kunna sträcka ut en hand också åt älvdalskan och ge språket hjälp och stöd utan någon större kostnad. I detta perspektiv blir det ännu mer obegripligt varför älvdalskan ska lämnas åt ett stilla utdöende. Dessutom skulle inrättandet av älvdalska avdelningar i förskolan och skolan sannolikt inte kosta något alls, eftersom det redan finns älvdalsktalande personal både i förskolan och i skolan.
”Natur- och språkvetare är tämligen överens om att utplåningen av arter, biologiska och språkliga, är en katastrof för mänskligheten eftersom vi i stora stycken inte ens vet vad vi förlorar” skrev Karen Söderberg i Sydsvenskan för några år sedan. Hennes reflektion var grundad på att den sista som talade eyak, ett språk i Alaska, avlidit. Här i Sverige är älvdalskan på väg att dö ut, men de som faktiskt har möjlighet att vända processen gör ingenting. Snart är det för sent. Få svenskar utanför Älvdalen vet hur mycket vi skulle mista om älvdalskan försvann, men jag har i alla fall en aning, och tanken plågar mig.

Henrik Rosenkvist, docent
Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet
http://www.sol.lu.se/person/HenrikRosenkvist