I den första tidningen skriver Erik Westling, dåvarande ordförande i Ulum Dalska:

Språklådan

Under denna rubrik skulle jag vilja skriva något om och kring älvdalsmålets mysterier och egenheter, efter bästa förmåga. Och börjar med en liten historik ikring ämnet. Detta utan att åberopa några större djuplodande historiska kunskaper.

Det skulle naturligtvis skrivas på älvdalska men med vetskap om att det kan vara svårt för många att läsa på mål har jag tagit mig friheten att skriva på svenska. På grund av att det kan vara lättare att förklara då ALLA förstår svenskan men så icke älvdalskan. Genom detta förfarande avser jag att även nå en större läsekrets.

Det är snart 400 år sedan älvdalsmålet först uppmärksammades i något större sammanhang. D.v.s. i nedtecknad form.

Det var professorn Andreas Johannis Prytz som skrev en jubileumskomedi (drama) om Gustav Wasas befrielsekrig och som uppfördes första gången 1621 inför bl.a. Gustav II Adolf av studenterna i universitetsstaden Uppsala. Förmodligen var det ”våran Daniel”  kaplanen Daniel Buskovius (som 1644 ledde erövringen av Särna-Idre) och som vistades i Uppsala den aktuella tiden och sålunda kunde vara behjälplig med utformningen av dialektavsnitten i pjäsen.

Men här ställer man sig osökt frågan, om även Buskovius kunde förmodas behärska älvdalsmålet till den fulländning det här är frågan om.

Han var ju född i Stora Tuna men hade sin tjänst i Älvdalen. Och om jag är rätt underrättad var han gift med en älvdalskvinna. Om nu detta hade någon avgörande betydelse för hans kunskaper i älvdalska. Han kunde naturligtvis vara behjälplig med att etablera kontakter med människor som behärskade dialekten som den är här.

Åter till Prytz!

”Det påpekas dock att då Prytz troligen var mycket upptagen, var det föga troligt (sannolikt) att han på den korta tid som stod honom till buds, kunnat förvärva så goda insikter i Älvdalsmål att han personligen kunnat författa replikerna på ett av Övre Dalarnas, för att inte säga, hela vårt lands egendomligaste sockenmål”.

Så uttrycker sig språkforskaren Stig Björklund i sin avhandling för filosofisk doktorsgrad vid Uppsala Universitet i Maj 1956, om Ptytz komedi. Bokens (avhandlingens) titel är: ”Älvdalsmålet i Andreas Prytz comedia om kung Gustav Then Första 1622”.

Man kan kanske ifrågasätta om det är det äkta Älvdalsmålet det är frågan om här?

Från 1668 finnes dessutom några bröllopsverser, författade av en Samille P. Elfving till ett bröllop för ”Iek (Ierk) upi Bjärghult och Mäit (Meäit) Valloio”. Som Lars Levander nämner i sin avhandling: ”älvdalsmålet i Dalarna 1909”.

En annan gammal kort text från 1600-talet finnes på den så kallade ”Lill-Härdalsstolen”. Denna text synes vara en äkta älvdalstext. Den har med största sannolikhet och med stöd av tolkningen ristats av stolens mästare. Hur den sedan hamnat i Lill-Härrdal undandrar sig min kännedom.

Texten: UER OG EN SIR FOST ÅN ED HAN HAR SIOFUE GART FELD HAN STRAFFUER ED IG AR GART.

Fritt översatt: Var och en ser först på det han har själv gjort förrän han straffar (klandrar) det jag har gjort.

Det här är naturligtvis inte de enda texter som finnes, men ett litet urval.

E.H.W-g.