Högtidstal av Gunnar Nyström på Skansfesten år 1994

Ulið witå ig ir faingin få wårå jär å Skansem og sai åv liteð för ið um övkallmåleð. Merkwärdut naug ar eð itte weð kringt noger ar tålåð yvyr dyö jär, fast eð ärer Övdalim og övkallum til mier eld ollt eller.

Ig dalsker nu að ið ollum – för irum å Skansem, mitt i Övdalim; og min rett edd eð ulað dalskas olltiett ien slaikan dag. Men ulum fel ugs um autåterfuotjeð og. Fåið itt tyttj war að, fast ig byter um språkum!

Var inte oroliga, ni som kanske inte förstod mig nu! Det blir en fortsättning på ”swenska” – även om det egentligen borde talas enbart Älvdalsmål vid ett tillfälle som detta. Och det är om Älvdalsmålet, de flesta sockenbornas egentliga modersmål, som jag nu vill säga något. Jag skall försöka ge svar på frågan: Vad är Älvdalsmålet egentligen för ett språk?

Denna fråga ställs allt oftare av undrande i snart sagt hela landet som kommit i kontakt med målet, och i synnerhet förstås av besökare här. Och inte minst auti övkallum, bland älvdalingarna själva, finns naturligt nog ett stort intresse för det egna modersmålet och dess ursprung. Språkmännens svar på frågan når allför sällan och kanske inte alltid med tillräcklig klarhet ut till de undrande och intresserade. Man möter därför flera vitt skilda uppfattningar om Älvdalsmålets ursprung, kanske oftast att Älvdalsmålet på ett eller annat sätt har nära samband med engelskan, eller också att det är ”vikingarnas språk”, kort och gott. I båda fallen uppfattas målet som något helt (eller nästan helt) annat än ”svenska”. Ingendera uppfattningen är riktig.

Låt oss först klara ut det här med engelskan! Nu heter ju t.ex. ett ord som vit på både Älvdalsmål och engelska wait (även om engelsmännen inte stavar så), med w och ai, och ordet hus i Älvdalen aus, i England haus (skrivet house). Man kan förstå att sådana slående likheter – och det finns flera – har fått många att tro antingen att Älvdalsmålet på något outgrundligt vis skulle ha kommit hit från England, eller (mera lokalpatriotiskt) att ”vikingar” från våra skogar hade lärt engelsmännen sitt språk. Men likheterna har andra orsaker. Engelskan och de skandinaviska språken är nära släkt. Uttalet med w har engelskan bevarat från vårt gemensamma germanska moderspråk, som talades i Skandinavien och i trakterna närmast söder om Östersjön och Nordsjön till för omkring två årtusenden sedan (och ur vilket det språk sedan utvecklades, som anglerna och saxarna tog med sig vid sin utvandring från kontinenten till England på 400- och 500-talen) – och det uttalet har också Älvdalsmålet på sitt håll bevarat (liksom vissa andra nordiska mål). Med ai och au är det något annorlunda; men som vi snart kommer att se, beror likheten mellan vårt sockenmål och engelskan varken i detta fall eller något annat på något särskilt, nära samband mellan språken.

Inte heller är det rätt att säga att Älvdalsmålet är ”vikingarnas språk” – en nutida övkall och en ”viking” finge nog ta till en hel del teckenspråk om de skulle djärå glamu, samspråka med varandra. Men somt skulle nog för båda låta bekant – som vi skall se ligger det ändå en del i jämförelsen med vikingaspråket.

Men vad är då övkallmåleð? Ser man det hela i stort, är Älvdalsmålet svenska, lika mycket svenska som det språk vi i dagligt tal kallar så – eller, som vi skall se, snarast ”mer” svenska än det. I hela Norden talades till för så där 1200–1500 år sedan i stort sett ett och samma språk. Efter vad vi kan avläsa bl.a. på runstenarna från den tiden i de olika nordiska länderna så var språkskillnaderna små. Men detta för Norden gemensamma språk lever ingenstans kvar längre i den form det då hade. Överallt har det ändrat sig (och gör för den delen så alltjämt) – men på högst olika sätt på olika områden. Bl.a. har ändringarna på vissa håll varit många och radikala, på andra håll färre och mindre. Så har – om vi här tillåter oss en förenkling av ett mer komplicerat förlopp – efter hand Nordens folkmål utbildats. De är som vi vet oerhört skiftande; men alla är de alltså ättlingar i rakt nedstigande led till det gemensamma utgångsspråket. Men vad är då ”svenska” (och danska osv.) i meningen svenskt (resp. danskt osv.) riksspråk? Om vi också här förenklar, kan vi säga att det svenska skriftspråkets stomme är de senmedeltida folkmålen i Mälardalen, landets politiska och kyrkliga centrum. (Hade detta centrum i stället legat i t.ex. Västergötland, hade vårt skriftspråk säkerligen kommit att se annorlunda ut.) Denna stomme är utfylld med inslag från skilda håll, inte minst Götaland. Vårt skriftspråk är i viss mening en konstprodukt, i varje fall i jämförelse med folkmålen, som är naturligt framvuxna ur det nordiska moderspråket.

Som alla andra svenska (och norska, danska osv.)  folkmål är också Älvdalsmålet framvuxet ur det samnordiska språket (och alltså inte identiskt med detta). Men målet har – tillsammans med grannmålen i Ovansiljan, i grunden samma mål – tagit delvis helt andra vägar i språkutvecklingen än det mesta av Norden i övrigt. Det är detta som har gjort målet i Ovansiljan, och kanske i synnerhet i Älvdalen, så apart och givit funderingar om ett exotiskt ursprung en så god grogrund. – Frågan varför Ovansiljansmålen i så mycket har gått sina egna vägar eller, annorlunda uttryckt, visar en så enastående självständighet, den frågan har vi ännu inget fullt tillfredsställande svar på.
Vilka egna vägar är det som Älvdalsmålet har tagit? Jag skall peka på ett par av de allra mest iögonenfallande dragen.
Som vi nyss  talade om, heter ’vit’ i målet wait och ’hus’ aus. Som alla övkaller vet är det så, att riksspråkets långa i och u i en mängd ord här (och likartat i det övriga Ovansiljan) motsvaras av ai resp. au: ais, baita; aut, auv osv. På samma sätt heter ’hysa’ åjsa och ’myr’ måjre: riksspråkets långa y motsvaras här av åj. Det här är ett exempel på en språklig nyhet som Ovansiljansmålen har infört, med början under medeltiden. Riksspråkets i, u, y i sådana ord som de nämnda är här nämligen det äldre, bevarat från det samnordiska språket. Samma i, u, y hade f.ö. tidigare också nordiskans germanska syskonspråk på kontinenten och i England; den nutida engelskans och tyskans ice  – Eis, house – Hausosv. har (delvis ganska sent) uppkommit ur is, hus osv. Oberoende av varandra har engelskan, tyskan och Ovansiljansmålen (liksom ett par andra nordiska mål) gått samma väg.
Det här är ju en ganska radikal nyhet som Ovansiljansmålen har genomfört. Och det finns andra sådana. Men av det som gör Älvdalsmålet så avvikande från riksspråket och de flesta andra mål är ändå ålderdomligheterna det mest framträdande, språkdrag bevarade från äldre tid och som har gått förlorade i svenskt riksspråk och i många eller de flesta andra folkmål, ja någon gång i allt annat nordiskt språk. Gör man en katalog över sådana språkdrag blir den omfattande. Jag skall här hämta ett par exempel ur den katalogen för att åtminstone ge en föreställning om innehållet.
En främling behöver inte lyssna länge på målet här innan han slås av de många välbevarade konsonantljuden. Det heter ju t.ex. diuop ’djup’ och liuos ’ljus’ med d+i-, l+i-, där den riksspråktalande bara har j- (”jup”, ”jus”), eller siu ’sjö’ med s+i- och stiälå ’stjäla’ med s+t+i-, där riksspråket har bara ett sje-ljud. Att vårt skriftspråk ändå har djup, ljus osv. beror på att det skapades under medeltiden, när all svenska hade uttalet dj-, lj- osv., och att denna stavning sedan bibehållits, fastän det gamla uttalet av sådana konsonantförbindelser – det gäller fler än de nu nämnda, t.ex ld i Älvdalsmålets kelda osv., rd i gard o.dyl. – sedan dess förändrats mer eller mindre på större delen av svenskt språkområde. Ingenstans har de bevarats i så ursprungligt skick som just här.

Några egna ord är det ”mjuka” d-et värt, ð, som i biuoða eller kweðå ’sjunga’, smið ’smed’. Det är alltså samma ljud som i engelskans this osv.; men man får därför inte tro att ljudet skulle var en import i Älvdalen! Likheten beror på att den med de nordiska språ-ken nära besläktade engelskan på sitt håll har bevarat detta ljud, som från början har tillhört alla germanska språk. Under medeltiden fanns det också i hela Norden. Sedan dess har det (om vi bortser från det speciella Danmark) nästan överallt antingen ändrats (dvs. blivit ett ”hårt” d som i riksspråkets uttal av bjuda) eller helt fallit bort (bju, sme) – utom på Island, på ett litet område i västra Norge och i Ovansiljan, med Älvdalen som starkaste fäste. Bokstavstecknet ð för detta ljud har f.ö. gammal hävd och används allmänt i isländskan.

Det finns ett drag i Älvdalsmålet som kanske mer än något annat sätter sin prägel på det och skapar det intryck av något egenartat som en främling kan få – språkets grundton, klangen: näsljuden, nasalvokalerna. De kan få målet att erinra om franska eller portugisiska. Som alla övkaller vet, är det strängt reglerat vilka ord och stavelser som skall uttalas med näsljud, ett fast system. Bl.a. nasaleras alla vokaler framför nasalkonsonanterna (n, m, ng), så t.ex. a i ann ’han’,kam ’kom’ osv. Och märk nasaleringens effekt i många ordpar: åsn utan näsljud betyder ’halsen’, men med näsljud (och som det uttalas väster om älven) betyder det ’åsen’, los betyder som onasalerat ’lös’, som nasalerat ’lås’ (enligt uttalet här på östsidan). Detta sätt att uttala vokaler med sänkt gomsegel, genom näsan, är inget nytt älvdalskt påfund, utan en mycket gammal företeelse, som en gång har funnits i hela Norden. Det vet vi med säkerhet, bl.a. tack vare de gamla islänningarna. De var medeltidens mest skrivande nordbor. Och det har också bevarats flera beskrivningar av det isländska språket från den tiden. Den äldsta kända är från elvahundratalets andra hälft. Vem författaren är vet vi inte. Men hans avsikt var att skapa ett isländskt alfabet avpassat för det isländska ljudsystemet och så litet utrymmeskrävande som möjligt – man skrev på pergament, av kalvskinn, och det var dyrt. I sin skarpa analys av sin tids isländska finner denne grammatiker att varje ”bokstav” vid sin sida har en annan, ef hann verðr i nef kveðinn (om den blir uttalad i näsan). Bland hans exempel finns den isländska motsvarigheten till verbformen får, som uttalas med näsljud (jämför Älvdalsmålet!), medan ordet för djuret får inte gör det. Och han föreslår att man skall beteckna näsljudet med en prick över vokalen. Men hans förslag togs aldrig upp på allvar av andra, bl.a. för att nasaluttalet troligen snart nog försvann ur isländskan. Och även om i senare tid uppkommen nasalering finns på flera håll i Norden, så har den gamla försvunnit inte bara på Island utan överallt – utom här i Älvdalen och några grannsocknar. Här heter det alltjämt t.ex. gås eller gos (’vildgås’, ’smörgås’) med näsljud, beroende på att det en gång har funnits ett n före s. (I systerspråket tyskan har detta n bevarats – där heter det alltjämt Gans.) Detta n föll bort i de nordiska språken för minst tusen år sedan. Men än i dag finns alltså näsljudet kvar i vårt sockenmål. Om detta språkdrag kan vi med visshet säga att det tillhörde ”vikingarnas språk”. Det är ett språkligt fornminne.

Här måste givetvis också den vidlyftiga älvdalska ordböjningen kort beröras. Med ett par exempel skall jag påminna er infödda och antyda för er utsocknes gäster vad det rör sig om. Alla övkaller säger automatiskt t.ex. ig ir ’jag är’ men irum ’vi är’, irið (eller irir) ’ni är’ och dier irå ’de är’ – alltså med olika ordformer för olika personer. Sådana former känner vi ju ganska väl igen från äldre svenska, inte minst bibelspråket, och det är lätt att inse att Älvdalsmålet här (i likhet med vissa andra mål) har bevarat ett språkstadium som det mesta av övrig svenska har övergivit. Och för att ta ett enda exempel med ett substantiv (och räkneord): På gammaldags Älvdalsmål, som alltjämt talas av en och annan, heter riksspråkets ’tre hästar’ minsann inte alltid likadant – ibland skall det heta trair ester, ibland triuo esta och ibland trimm estum. Den som är uppvuxen med detta tvekar aldrig om valet; det är ordens funktion i satsen som avgör, efter ett fint system. Språkmännen talar om olika kasus. En älvdalsk uppfinning? Nej, alldeles som nasaleringen är det ett gammalt arv – Älvdalsmålets (och vissa andra Ovansiljansmåls) system med hela fyra kasus var en gång allmänt i hela Norden. Men i Danmark hade upplösningen av systemet hunnit långt redan på 1200-talet, och i stora delar av Sverige och Norge kom det stora raset på 1400-talet. I delar av Norge och Norrland bevaras en del av det gamla systemet. Men bara på Island och Färöarna och här i Ovansiljan lever ett system med alla fyra kasus kvar. Som ni infödda vet vacklar de här böjningarna numera betänkligt. Men alltjämt finns de som långt upprätthåller det gamla systemet. Och det systemet är så ålderdomligt, att man måste gå tillbaka ända till den klassiska fornsvenskans tid, dvs. mitten av 1300-talet, för att finna motsvarande.
När detta är sagt har jag klargjort vad jag menade när jag inledningsvis sade, att Älvdalsmålet kan sägas vara ”mer” svenska än vårt riksspråk.

Jag har ett par gånger jämfört med Island. Där har mer av det gamla nordiska språket levat kvar än någon annanstans. Men man skall då veta att islänningarna ända sedan tidig medeltid har haft det skrivna språket som ett viktigt stöd; utan det hade isländskan troligen inte överlevat i sin gamla form, inte klarat sig mot danskan. Något motsvarande, något officiellt skriftspråk som stöd, har ju alls inte funnits här i våra bygder. Under långa tider har överheten tvärtom motarbetat folkspråket, och trycket från ”svenskan”, skolspråket och officiellt språk, har blivit starkare. Man måste därför förundras över att folket här så troget har kunnat bevara sitt eget gamla mål generation efter generation, enbart genom den muntliga överföringen.

Älvdalsmålet är en klenod och av oskattbart värde för all forskning och allt vetande om gammalt språk i Norden. Vetskapen om detta stora värde borde kunna uppväcka en äkta stolthet över modersmålet auti övkallum, en stolthet som kunde sporra till ansträngningar att bevara målet. Men det finns ett långt viktigare motiv för en önskan att målet skall leva vidare: Språket är något mycket mer än ett kommunikationsmedel människor emellan. Det är också tankens redskap, och minnets och fantasins. Det språk vi växer upp med ger oss grunden för hela vår begreppsvärld. En dialekt som Älvdalsmålet, naturligt framvuxet under en lång oavbruten utveckling och djupt förankrat i bygd och natur etc., har här ett stort försteg framför den snabbt föränderliga moderna rikssvenskan och har för individen ett värde som knappast kan överskattas. Det ger en djup trygghet och en klar kulturell identitet – något som så många moderna svenskar saknar och börjar söka, särskilt nu, i vårt möte med det övriga Europa.

Här omkring oss på Skansen ser vi beundransvärda och av oss alla högt skattade resultat av generationers omsorg och vård om gammal Älvdalskultur. Men sett i ett större perspektiv är det ändå inte byggnader eller föremål som är ett samhälles viktigaste kulturarv, utan språket. Älvdalsmålet är denna bygds främsta kulturbärare. Mycket har gjorts och görs för att bevara den materiella kulturen, mycket litet egentligen för det allra viktigaste, språket. Det är ju inte heller någon lätt uppgift. Ytterst hänger det på den enskildes inställning. Jag vore mycket glad om mina ord i dag kunde stärka viljan att värna det dyrbaraste vi äger, övkallmåle?.
Ulum jåpas að, so itt tappum dyö!