1977 flyttade jag till Älvdalen och började arbeta på Mora Tidnings lokalredaktion, där jag fortfarande jobbar.

Efter några år förstod jag att älvdalska var nånting mer än en dialekt och försökte göra något åt att språket tycktes dö ut mer och mer. 1984 hade jag förmånen att få var med att arrangera det första mötet för att att bilda en förening för Älvdalskans bevarande. Föreningen bildades i Älvdalens kommunalhus samma kväll och firade alltså 20 år i fjol. I samband med jubileet hölls den första vetenskapliga konferensen om Älvdalska samt  premiär för Verf Lena Egardts musikal Oderwais, framförd helt på Älvdalska, med svensk text via dator.

Under åren skrev jag en hel del artiklar om Älvdalskan i Mora Tidning.

Tillsammans med Helge Wimelius, i Åsen, startade vi i Mora Tidning, strax därefter, en serie som hette ”Tjytjys Pietter”. Korta talesätt och uttryck och egna funderingar tillsammans med en vinjett. Enbart på älvdalska.

Hittils hade jag inte försökt ens att prata älvdalska själv, men 1992 började jag försöka lära mig att prata. Först i hemlighet hemma. Den 6 juni 1992 uppmanade jag i en stor artikel i Mora Tidning, alla älvdalingar att sluta prata med mig på svenska och i stället prata älvdalska. När jag samma dag som artikeln kom ut besökte skolavslutningen i den fullsatta kyrkan skulle alla prata just älvdalska med mig och naturligtvis det svåraste de kunde hitta på. För att sätta mig på den berömda ”pottkanten”. Och där satt jag och ångrade mig bittert. Jag förstod ju inte ett dugg. Men det gick över.

Samma år började jag jaga älg med jaktlaget från Klitten och eftersom man bara pratar älvdalska i den kojan sa jag att man inte fick prata svenska med mig, vilket man heller inte gjorde.

Jag kom mer och mer in i älvdalskan och till slut började jag prata för mig själv när jag var ute i skogen och sprang och till och med drömma på älvdalska.

Klockan 4, en morgon strax före jul 1998 stod plötsligt en älgkalv ( i drömmen) gränsle över mitt bröst i sängen. Med skälvande ben och darrig stämma sa han: – Du al skriev um mig, o övdalska. Klockan 6 på morgonen hade jag skrivit färdigt första kapitlet. Med stor hjälp av Bengt Åkerberg i Bromma, färdigställdes sedan texterna till en bok.

1999 kom  ”Rodh, ien brindkåv fro Övdalim” , sju tunna sagoböcker om älgkalven Rodh ut. Böckerna handlar om de sju första dagarna i älgkalven Rodhs liv. Hur han föds på Rälldalsän, lär sig gå och springa, jagas av björnar och träffar på älvdalingar i kojor och i kyrkbyn.

2000. Böckerna om Rodh gick som följetong i Radio Dalarna under hösten.  Och varje avsnitt inleddes och avslutades med en härlig melodi, framförd av Gruppen Övdalsfuäk. Låten handlade om älgkalven Rod.

2000  gjorde jag en CD-skiva  av Radioföljetongen om Rod. Varje kapitel inleds med Övdalsfuäks visa om älgkalven.

2000 Till jul detta år kom så Byönn-Byöker, 10 små sagoböcker, Pixiböcker,  med färggranna teckningar av duktiga tecknare från Älvdalen ut. Till böckerna finns en hemsida på Internet med adressen: http://go.to/byonn Där kan man få översättning av varje bok och uppläsning på tre olika dialekter av Älvdalskan, sida för sida. Böckerna används i så gott som alla skolor i Älvdalen för att eleverna ska få lära sig lite älvdalska.

2001 – 2002 gick serien ”So ir ed kanenda”. Skolbarnen gjorde teckningar till 100 meningar som fick en översättning, en enkel förklaring och en grammatisk förklaring av Bengt Åkerberg

2002 hjälpte Nicole Johansson i Rot och Bengt Åkerberg mig att översätta boken om Älgkalven till tyska.

2003 – 2004 gick serien Ig will dalska i Mora Tidning. Ett barn presenterades med bild varje tidningsdag. Barnen berättade om sina tankar om älvdalskan och de flesta sa spontant att de ville lära sig älvdalska i skolan. 200  barn hade anmält sig frivilligt.

2004 blev manus till Röd en Älgkalv i Älvdalen klart, på svenska, som vanligt med Bengt Åkerbergs ovärderliga hjälp.  Lagom till försäljning inför jul kom de färdiga böckerna till mig.

2005

Jag har haft förmånen att ha ett yrke där jag kunnat få uttryck för mitt stora intresse för älvdalskan, det förtryckta språket. Genom tidningen har jag fått möjlighet att hjälpa till att ge språket “ett ansikte”. Bokutgivningen har jag dock fått bekosta med egna medel. Med tanke på den relativt lilla läsekretsen så förstår vem som helst att det inte är en lysande affär. Men jag har hittills lyckats hålla både kronofogden och banken stången.

Går försäljningen av den svenska boken bra kanske jag får in så pass mycket pengar att jag kan trycka upp ytterligare en bok på Älvdalska, En bok som heter ”Trair byönner fro Övdalim” och alltså handlar om tre björnar i Älvdalen. Boken är, enligt min mening bättre skriven och mer genomtänkt än min första bok.

I mitt huvud surrar dessutom många idéer om nya bokprojekt. Flera små pixiböcker, nu riktade mot de minsta, typ pekböcker, en ungdomsroman med lite sex i och där huvudfigurerna pratar älvdalska, men sidofigurerna ofta svenska är några exempel på idéer som finns. Det är ”bara” pengarna som fattas.

2005 i september fick jag 86 000 kronor i bidrag från Sparbanksstiftelsen, Dalarna, för att kunna göra färdigt  min nya bok; Trair byönner fro Övdalim. Den kommer att finnas till försäljning vid boksläppet på Skansfesten 2006 och därefter.

År 2006 fick jag Älvdalens kommuns kulturpris för att jag jobbat för älvdalskan. Jag blev stolt och glad, men vägrade att ta emot pengarna. De pengarna blev sedan i stället ”Övdals-Byönn” ett årligt pris på 10 000 kronor som kommunen delade ut första gången 2007. Därefter ville kommunen inte längre och nu har Konsum i Älvdalen tagit över detta pris. Strax därefter föreslog jag för Ulum Dalska att ansöka om pengar hos Besparingsskogen för att få till ett stipendium för alla barn som pratar älvdalska aktivt. Sedan 2009 delas detta pris, ”Besparingsskogens språkstipendium Ulum Dalska” ut vid varje skolavslutning. De som går i klass tre får ett diplom, de som slutar klass sex får 500 kronor och diplom och de som slutar klass nio får 6 000 kronor och diplom. Allt förutsatt att de pratar älvdalska aktivt och kan bevisa det genom en del tester och intyg.

Första året var det sju elever som fick stipendiet, andra året 17 och tredje året 15. Flera av ungdomarna vittnar om att de börjat prata älvdalska på allvar sedan stipendiet infördes.

/ Björn Rehnström, 2011

 

Böcker skrivna och utgivna av mig:  

Rod, Ien brindkåv fro Övdalim, på älvdalska.  ISBN 91-973660-0-5, ISBN 91-973660-1-3, ISBN 91-973660-2-1, ISBN 91-973660-3-X, ISBN 91-973660-4-8, ISBN 91-973660-5-6, ISBN 91-973660-6-4 samt ISBN 91-973660-7-2.

Byönn-Byöker: På älvdalska. 10 små ”Pixi-böcker med översättning och uppläsning på Internet: go.to/byonn.  ISBN 91-973791-6-6, 91-973937-0-3, 91-973937—6-2, 91-973937-3-8, 91-973937-5-4, 91-973937-1-1, 91-973937-8-9, 91-973937-9-7, 91-973937-4-6, 91-973937-7-0.

Röd Ein Elchkalb in Schweden. På tyska. Översättning: Nicole Johansson och Bengt Åkerberg. ISBN: 91-973660-8-0.

Röd Vilken tur att jag blev en älg. På svenska. Översättning: Bengt Åkerberg. ISBN: 91-973660-9-9.