Lars Steensland

Ukað eð byrdes iess’n

När jag var barn fick jag tillbringa några somrar på fäboden Brindberg i Älvdalen, något som kom att få stor betydelse i mitt liv på flera sätt, inte minst när det gäller språket. Jag lärde mig då förstå älvdalska ganska bra, eftersom Friskupparna, som var de jag mest hade kontakt med, i regel inte talade något annat än älvdalska med min bror och mig. Sedan dröjde det ganska många år, innan jag började vara mer regelbundet i Älvdalen igen. Vid det laget hade jag själv barn och hade börjat studera språk vid Uppsala universitet. Detta var på sextiotalet. Jag ”återupptäckte” älvdalskan och såg den nu med en nyfiken språkstudents ögon. Mest för nöjes skull började jag skriva upp ord och fraser jag hörde och försökte sedan – utan att läsa några böcker i ämnet – göra mig en bild av hur språket var uppbyggt i sin ljudlära och grammatik.

 När jag väl hade kommit i gång med detta, växte sig intresset allt starkare. Jag började brevväxla med Katrin Hulda Nyström i Brunnsberg, som var min första lärare i älvdalska och som jag har väldigt mycket att tacka för. Denna brevväxling, som så småningom kom att utsträckas också till andra personer, gjorde mig särskilt uppmärksam på behovet av vettiga och enhetliga stavningsregler för älvdalskan. Detta har sedan kommit att bli en av de frågor jag brottats allra mest med.

 På den tiden hade jag börjat studera det som fanns skrivet om älvdalskan och upptäckt att det saknades en användbar ordbok i språket. Hur skulle man få veta vad ett skalaus var om man inte hade någon ordbok, och hur skulle man få veta vad ’hund’ hette på älvdalska om man inte hade någon ordbok? — Eftersom jag då hade erfarenheter av både språkstudier och språkundervisning, kom jag till insikten att det som först och främst behövdes var en ordbok över älvdalskanscentrala ordförråd, dvs en ordbok över de mest använda och användbara orden i språket. Mera ovanliga och ålderdomliga ord kunde man lära sig senare och på annat vis. Så började mitt arbete med Liten älvdalsk-svensk och svensk-älvdalsk ordbok. Till min hjälp hade jag på slutet en referensgrupp som Ulum dalska ställde upp med. I den ingick bl a Uls Gerda Werf i Loka, som under hela min älvdalska ”karriär” vänligt bidragit med material till mina projekt. Ordboken kom ut genom föreningens försorg 1986. I den fick jag också möjlighet att visa hur de stavningsregler jag förespråkade fungerade i praktiken.

 I mina andra språkstudier hade jag ofta kommit i kontakt med bibeltexter. Bibeln är nämligen inte sällan den första text som översätts till ett språk. Därifrån fick jag idén att försöka översätta en del av Bibeln till älvdalska. 1989 hade jag – med stor hjälp av Gum Karin Wallin i Blyberg – Johannesevangeliet färdigt och lät trycka det. Gum Karin var på 80-talet fram till sin död 1990 mitt största stöd på den inte alltid lätta älvdalska vägen. Alltnog, jag hade flera mål med min Johannesöversättning. Dels var det ett spännande experiment i sig, en utmaning, dels ville jag visa att älvdalska språket dög även för högtidliga ändamål, dels ville jag demonstrera hur en byneutral skriftspråksälvdalska skulle kunna se ut.

 I Brindberg har jag många gånger träffat Katrin Hanna Sjödén.  Vid några tillfällen kom vi att tala om olika växter och vad dessa hette på svenska och älvdalska. Den lista över älvdalska växtnamn jag då fick ihop gav mig inspiration att samla fler. Det var samtidigt ett trevligt sätt för mig att bättra på mina magra kunskaper i botanik. Insamlingsarbetet gav så småningom ett så stort material att jag beslutade mig för att skriva en bok om dessa namn och att krydda framställningen med uppgifter om hur man förr använt växterna som medicin och mycket annat. Här hade bl a Ugäluoks Anna Nilsson i Lillåsbyn mycket intressant att förtälja.  1994 var boken Älvdalska växtnamn förr och nu färdig.

 Ännu mer intresserad har jag egentligen varit av fåglar. Redan i 1982 års nummer av Skansvakten publicerade jag en blygsam lista över fågelnamn jag hört i Brunnsberg, inte minst av Bjärg Gösta Andersson. Arbetet med växtnamnsboken hade givit mig blodad tand, och jag började nu på försök skriva ihop ett manus till en fågelnamnsbok efter samma modell som växtnamnsboken. År 1999 kunde jag ge ut boken Fågelnamn och fågelliv i Älvdalen med omnejd. 

 Älvdalskan är ett oerhört ordrikt språk, och jag har aldrig haft ambitionen att lära mig hela språket med alla dess ord – om nu någon människa över huvud taget kan det. Att ge ut en stor och omfattande ordbok är därför en uppgift för någon annan, eller snarare: för några andra. Jag har nöjt mig med att studera och försöka lära mig ord inom vissa områden. Ett sådant område, utöver de tidigare nämnda, är älvdalska namn på orter utanför Älvdalen. Detta område kom jag in på av en ren slump. En gång, när jag skulle ordna min samling av ord från Brunnsberg, märkte jag att jag hade ganska många just sådana ortnamn. Min samlariver väcktes och på samma sätt som tidigare började jag leta fram uppgifter om sådana namn ur olika källor, inte minst genom intervjuer av mina älvdalska vänner och bekanta. Här vill jag särskilt nämna Lok Gustaf Olsson i Åsen, som genom åren givit mig ovärderlig hjälp såväl med detta projekt som med andra. Det visade sig att materialet var ofantligt mycket större än vad jag hade trott, och idén att göra en kulturhistorisk bok på detta tema låg nära. Efter många om och men kunde boken komma ut år 2006, och den fick namnet War åvå dier ferid? Älvdalska namn på orter utanför Älvdalen med kulturhistoriska kommentarer.

 Som framgått av ovanstående, har jag haft stor hjälp av älvdalska vänner och bekanta i mitt arbete med älvdalskan. Naturligtvis är det många fler än de här nämnda som på olika sätt bistått mig under alla dessa år. Min tacksamhet mot alla dessa är stor. Jag har svårt att tro att jag kommer att publicera någon mer bok om älvdalska språket i framtiden, men osvuret är bäst. 

För mer information, gå till Lars Steenslands hemsida